Ångesten kröp över mig. Var är du Gud, finns du inte? Jag tyckte att det var konstigt att jag gick runt här mitt i skogen och skrek till något/någon som inte fanns. Tänkte att det var tur att ingen såg mig, jag var ju helt tokig...     Det var under de senaste veckorna som ångesten smugit sig på. Tomheten hade kommit. Var var den Gud jag trodde på? Jag som under mitt nittonåriga liv varit ganska självklar med tanken på att Gud finns. Jag som till och med ägnade minst varje torsdageftermiddag och fredagkväll i kyrkan där jag försökte övertyga tonåringar om att Gud finns. Nu stod jag där själv. Vittnar jag falskt? Ljuger jag för människor? Vilseleder jag dom? Är jag själv vilseledd?     Nu som ett sista försök stod jag där mitt ute i skogen och skrek, ja skrek, till Gud. "Finns du? Isåfall visa dig! En sista gång, ett sista försök Gud, visa dig! Du får den här dagen på dig att visa dig, att bevisa att du finns. Visa att jag inte lägger stora delar av mitt liv på något som inte existerar. Om inte du bevisar för mig idag att du finns så lämnar jag kyrkan och slutar tro på dig. Lämnar allt vad det kristna livet handlar om och gör nåt annat med mitt liv."     Så hård var jag. Jag kunde inte vara nåt annat. Jag ställde ett ultimatum på Gud! Sedan sprang jag, sprang till den innebandysamling jag skulle vara på. Jag skulle nämligen spela en väldigt avgörande match med mitt innebandylag just den dagen. Vinst eller förlust var avgörande för ifall vi skulle få vara kvar i serien eller inte, så när jag väl kom till innebandyhallen var alla tankar på Gud borta. Det var en het match med mycket tjafs, men till slut lyckades vi ändå vinna och lyckan var ofattbar. - "Lund, Lund!"     Va, är det någon som ropar på mig? Jag vänder mig om och ser att det är tränaren i det andra laget som ropar på mig. Vad är det nu då, hinner jag tänka, har jag varit för hetsig under matchen? (Brukar vara det ibland :) ). Nu ska han säkert ge mig en rejäl utskällning. Jag går emot honom lite smånervös. - "1:a Timotheosbrevet." - "Va?" säger jag. - "1:a Timotheosbrevet." säger han, inget mer. -"Jaha" säger jag och går därifrån.     "Vad menade han med det?" tänkte jag lite smått skärrad. Jag var ju beredd på en rejäl utskällning. Sen kommer jag på. Timotheosbrevet är ju ett brev i Bibeln! Gud, visst finns han. Mitt i allt så visar han sig för mig. Han visar sig genom en annan person. En person jag inte känner, aldrig pratat med. Hur kunde han veta att jag är kristen? Då blir det så klart för mig, Gud finns!     Ibland tvivlar man, det gör alla, men Gud försvinner inte för det, han är alltid där. Gud finns, oavsett hur vi känner, tänker eller mår! Matteusevangeliet 7:7-8  Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Erik Lund, Kil		Gud gav oss lila vattenpistoler Gud vänder mörker till ljus! Ett för kort ben växer ut Tjäna eller förtjäna? Gav Gud tre sek. att visa sig En livsberättelse Jag tog nästan mitt liv... Helad från migrän Se även Kontakta personen?